Tycker synd om mig själv... There are worse things I could do...
Ja... som ni kan se så är det ett stort glapp mellan det förra "inlägget" (om man nu kan kalla det för det) och detta. Jag har velat skriva flertalet inlägg om olika ämnen men aldrig fått tummen ur.
Så, här på tåget till Stockholm tänker jag att nu gör jag det!
Nu tar jag klivet och så får vi se hur det går!
Som rubriken säger så tycker jag synd om mig själv. Ibland med flit, av någon anledning känns det bra(?) att känna att världen är emot mig och att det är otroligt jobbigt och synd att vara mig. Det sker oftast när det händer flera saker samtidigt och allt bara skiter sig. (Men jag tror också att folk kan hålla med mig om att det ibland kan vara lite surt att vara mig...)
I det här inägget kommer jag ta upp flera ämnen som jag egentligen tänkt att jag ska göra enskilda inlägg om. Men då jag skjutit upp på det så mycket så får det bli ett samlat inlägg och jag tror att en gemensam röd tråd genom allt är att jag tycker synd om mig själv då det främst kommer handla om saker där folk sårat mig/ gjort mig ledsen...
Det första jag tänkte nämna är det här med singelivet.
Jag har varit singel i snart två år. I don't mind, absolut inte. Jag dejtar och träffar mycket nytt folk och vissa försvinner ganska snabbt ut från bilden under tiden som andra stannar kvar lite längre. Klart att det ibland skulle vara nice med en pojkvän men då jag också känner att jag inte träffat någon av det rätta materialet än så känns det ändå bra att vara singel.
Men förra året så pratade jag med en kille i telefon och avslutade samtalet med "puss,puss". Det var en kille som jag vid stunden var väldigt nära och bra vän med. Inga kärlekskänslor som så.
Strax efter (vi talar om minuter) så skriver jag med en annan kille som jag träffat i Kalmar en blöt kväll. Han och jag planerade att ses i Göteborg och, då jag bodde ihop med min syster då, så frågade jag om han kunde få sova hos oss. Jag minns inte hundra svaret.
Själva punkten som jag vill komma till är att jag strax efter detta satt och sjöng på en låt där hon sjunger "Once upom a time, not long ago, I was a hoe. And I'm admitting it".
Min syster sitter bredvid mig och säger "Ja, det är ju det du är."
Och syftade då på att jag säger puss till en kille och sedan bjuder in en annan. Att jag då är slapmig.
Jag tog otroligt mycket vid mig och efter att ha tänkt på det ett dygn så konfronterar jag henne med gråt och ilska.
Vi kom sedan överens om att vi inte ska prata om mina förhållanden något mer.
Ett år senare så finner jag mig i en liknande situation. Jag är med min kompis och berättar för honom att jag ska på en dejt ena dagen och sedan att jag ska på en dejt dagen efter det.
Han tror att han på ett skämtsatt sätt säger "slampa" men för mig så för det mig tillbaka ett år och jag säger till honom att han inte får säga så till mig. Han ber om ursäkt och inte mycket mer än så var det.
På ett år har mycket hänt och jag tog inte åt mig på samma sätt, But i'm not going to lie. Det sårade mig och jag grät den kvällen. Att två personer som jag bryr mig väldigt mycket om, kallar mig slampa.... Det kändes inte alls bra. Nästan som att jag inbillade mig att jag kanske var det?
Det jag istället gjorde var att stärka mig och inse att det inte alls är "slampigt" att bara dejta. Speciellt inte när dejten oftast består av en fika på stan och inte ens en puss förekommer. Relativt oskyldigt om du frågar mig. Hade jag pussat personen hade det inte nödvändigtvis varit slampigt det heller för den delen. Jag gör inget fel. Jag är singel och jag tänker passa på och ta för mig tills det att jag hittar någon som jag vill stadga mig med. Hur ska jag annars veta att jag hittat rätt?
Nu flyger vi fram genom tiden till för ca: 2 veckor sedan. Då jag fick följande meddelanden från en annan kill"kompis" när han frågar om vi ska ses efter att jag slutat jobbet.
"Det lyfter upp dig givetvis" Ska stå med i sista bubblan också, men fick inte plats.
Let me explain!
Det här är då en kille som jag lärde känna under Gothia Cup, vi bondade ganska bra tycker jag. Han är väldigt troende och pratar mycket om energier och änglar och liknande. Lite fint kan jag tycka. Som ni kan se i mitt översta meddelande så svarade jag kanske lite "kallt" men han får ju också en förklaring. Plus att det märktes ju inte ens att han tog illa vid sig vid tidpunkten när det hände?! (Något som jag fick förklara för honom i telefon senare) och inte heller visste jag att han var intresserad av mig!?
Tidigare samma vecka, när han kommit hem till Göteborg (han bor utomlands), så pratade han dessutom om att han hade hittat sin soulmate och var så lycklig. Han sa också att han var så glad av att vara min vän då jag utstrålade glädje och lugn (isch vad han sa). Men så slog det slint helt plötsligt och jag fick de här meddelandena...
Det var inte först det att jag ringde och grinade i telefon samt berättade mitt livs historia som han "accepterade" mig....
Nu är det i alla fall bestämt att vi inte ska höras än först vi/jag är redo.
Vet inte om jag är så sugen på det. Känns som att han brände sin bro ganska rejält.
Jag fick också ett meddelande där det stod bland annat "du måste förlåta mig så att du får ro och kan gå vidare".
I'm sorry what?
Nej jag tänker inte förlåta dig för att jag ska må bra? Det låter ju mer som att du bara vill få accepterat att det du gjorde var okej ändå (även fast du vet att du gjort fel...). Nej jag kan få ro och gå vidare utan att förlåta dig.
Sen tror jag att jag nämnt för de flesta om mitt lägenhetskaos där vid Partille och han jag bor med nu.... Utflytt blir det i alla fall.
Senast den 15e december flyttar jag ut och in i ett nytt rum vid Wieselgrensplatsen.
Vissa av er vet också att jag sparar för att köpa egen lägenhet då jag tror att det går snabbare än att skaffa ett förstahandskontrakt..
Det fick jag också skit för i veckan (ja, det finns lite mer bakgrund bakom detta men inlägget börjar bli lite för JÄVLA LÅNGT!) och jag är ju tydligen egoistisk. "JÄVLIGT EGOISTISK" om jag ska citera.
Det som känns bra är i alla fall att jag vet att jag inte är en energislukare, jag är inte egoistisk heller utan jävligt stark och en kämpe! Rolig humor och trevlig att vara med.
Aldrig har jag någon tur eller flyt. Men jag fortsätter ändå. Och när jag blev kallad egoistisk så blev jag självklart ledsen men samtidigt så var det något i mig som kände "Fuck it." Då tar jag hellre avstånd från personen och så får den komma till mig om det är något. I'm done with taking shit. Jag klarar mig, och tänker vara med mina vänner som istället får mig att må bra.
Kärlek till er! (och sorry för världens längsta inlägg)
